Gud-komplex eller det är bara Gud

Jag var 4 år jag när jag visste att det skulle finnas en enda Gud. Jag tänkte fråga om dom är säkra på det, men sånt får man absolut inte diskutera, då Gud blir sur på en. Och om Gud blir sur på en då kanske mamman eller pappan dör, kanske båda två. Om föräldrarna dör då hamnar man på gatan som en hund.

Så tidigt som 4 årig eller kanske ännu tidigare börjar hjärntvätten som familjerna utöver på sina barn. Att en pappa lär sina barn be och följa (tvinga) dom till moské eller till kyrkan var ett plus. Att vara troende hade en högre status när det gäller sociala relationer. Att vara utan Gud är ”Som att vara en HUND”. En hund (I Irak) är det värsta läget som en varelse kan hamna i då dom skjuts, nöjestorteras, hängas, går med bak- eller framhuggna ben och sist men inte mins bränns levande och se dom springa för nöjets skull.

Det sista som man skulle vilja bli om man fick leva livet om är en hund i mellanöstern. Och som en 4 åring så ville jag absolut inte leva som en hund. Så valde jag att bli en trogen troende på denna Gud som jag inte fick välja. Gud som ser mig över allt (t.o.m. när jag är på toa) och hör mig jämt (t.o.m. när jag tänker). Och det är absolut en enda Gud, inga Gudar (Då ordet Allah på arabiska inte har något plural form).

När jag blev 10 år då fick vi tala tyst om vi skulle säga något eller helst inte tala alls (Då Saddam hör oss). Man fick inte göra dumma saker mot Saddams bilder (Då Saddam ser oss). Jag tänkte som 10 åring om man kunde jämföra mellan Saddam och Gud, men fick slutsatsen att båda säkert kommer att blir sura. Dom är sura redan för att jag hade tänkt redan på det, förlåt mig Gud fadern, Förlåt mig pappa Saddam.

Andra bloggar om: Bassam Elias, barn, religion, Gud, Islam, Kristendom, irak

Att döda ett barn eller en hel framtid

Året 1986 blev jag vuxen, då var kriget Irak-Iran fortfarande i full gång. Iraks armé kämpade för att hålla Guds flagga uppe, och det gjorde iranierna också förstås … För ett vuxet -barn som mig då så kändes det lite absurt när man hör på radio nyheterna i Baghdad. Irakierna snackar om att hålla motståndet och citerar några verser från Koranen om att hålla uppe motståndet å andra sidan lyssnade man på iranierns radio så såg det inte mycket skillnad emellan, inte alls (bortse från vilken sida som Gud stödde enligt deras radio).

I detta år, just i dessa oroliga stunder skedde det. Det som inte får hända, det som är alldeles förbjudet och som är ingen snackar om. Jag kommer ihåg att då var det mycket Tv-tittande på kvällarna. Dom visade alltid på Iraks första och andra kanal ett program som kallades ”Bilder från slagfältet”. Jag skulle tro att det var alltid vid 21:00 tiden och just då var det dags för våra feta middagar.

Det var sommar och alla var lediga. Alla är alla som går i skolor i ett barns liv. Det var varmt, det gjorde saken enklare för dom och resten av mitt liv blev svårare. Allt var riktigt fint, allting såg lekfullt och intressant. Till och med alla förstörda och sönder trasslade lik som visades på tv:n var intressanta. Ett groddbarn som ser från groddperspektiv där allting ser väldigt stort och intressant. Men den dagen som borrades in i mitt liv var inte lika intressant som allt annat jag såg och upplevde.

Det hjälpte inte att säga emot, dom hade färdiga svar. Det hjälpte inte att vägra eller låtsas vara stor, dom var mycket större. Denna dag med min barndom tog slut på en trappa för en gammal kyrkogård på dörren stod ”Med Guds barmhärtiga namn” och ” Vi tillhör Gud och till honom ska vi återvänd”

//Elias B.

Att döda ett barn eller en hel barndom

Året 1986 blev jag vuxen, då var kriget Irak-Iran fortfarande i full gång. Iraks armé kämpade för att hålla Guds flagga uppe, och det gjorde iranierna också förstås … För ett vuxet -barn som mig då så kändes det lite absurt när man hör på radio nyheterna i Baghdad. Irakierna snackar om att hålla motståndet och citerar några verser från Koranen om att hålla uppe motståndet å andra sidan lyssnade man på iranierns radio så såg det inte mycket skillnad emellan, inte alls (bortse från vilken sida som Gud stödde enligt deras radio).I detta år, just i dessa oroliga stunder skedde det. Det som inte får hända, det som är alldeles förbjudet och som är ingen snackar om. Jag kommer ihåg att då var det mycket Tv-tittande på kvällarna. Dom visade alltid på Iraks första och andra kanal ett program som kallades ”Bilder från slagfältet”. Jag skulle tro att det var alltid vid 21:00 tiden och just då var det dags för våra feta middagar.

Det var sommar och alla var lediga. Alla är alla som går i skolor i ett barns liv. Det var varmt, det gjorde saken enklare för dom och resten av mitt liv blev svårare. Allt var riktigt fint, allting såg lekfullt och intressant. Till och med alla förstörda och sönder trasslade lik som visades på tv:n var intressanta. Ett groddbarn som ser från groddperspektiv där allting ser väldigt stort och intressant. Men den dagen som borrades in i mitt liv var inte lika intressant som allt annat jag såg och upplevde.

Det hjälpte inte att säga emot, dom hade färdiga svar. Det hjälpte inte att vägra eller låtsas vara stor, dom var mycket större. Denna dag med min barndom tog slut på en trappa för en gammal kyrkogård på dörren stod ”Med Guds barmhärtiga namn” och ” Vi tillhör Gud och till honom ska vi återvänd”

//Bassam

Andra bloggar om: Bassam Elias, Barndom, Krig, Irak, död

Första dag i skolan 1983

Jag blev väckt klockan 7 på morgonen, det var min stora syster som väckte mig för att förbereda mig för min första skoldag. Jag åt frukost ”Stekt ägg” och fick på mig mina nya blåa byxor, nya svarta skor och en tröja. Det var inte så kallt med det var ändå höst. Min syster som är direkt äldre än mig hon går i femman och hon ska ta mig med till skolan för att visa mig var och hur kommer man dit.

När vi var klara tog jag på mig min jätte stora väska som innehöll bara ett gult pärm som skulle innehålla alla dom papper som man behöver för att börja skolan. Vi började gå, det var en halvtimme promenad till skolan om man skyndade sig. Skolan börjar klockan åtta på morgonen och man ska vara där för att vara med morgon national sång och upprop.

Vi var framme iallafall vid åtta tiden, men då när jag gick runt bakom min syster mellan flera hundra tusen talls människor och barn som glodde väldigt konstigt på en såg det ut som om vi inte hittar till något klassrum. Däremot blev vi tillsagda att vi måste sitta och vänta till eftermiddag skolan börjar för att där har vi blivit omplacerade.

Vi satt utanför skolan på trottoaren fram till klockan 12, jag kommer inte ihåg att vi sa mycket mer än att min syrra sa åt mig att jag ska vänta.. och vänta… och vänta.. Det var mest tråkiga dagen i mitt korta liv då.

Efter klockan tolv gick alla konstiga stora barn ut från skolan och massa andra stora barn trängde sig in genom dom. Jag trängde mig också bakom min syster och äntligen kom vi fram inne i skolans gård.

Första klasser låg till höger om oss, vi gick där och min syster lämnade över pärmen till lärarinnan som verkade snäll och pussade mig. Hon tog min hand och satte mig på någon bänk i andra raden. Barn som satt där bak såg ganska stora ut och slitna en del av dom.

Första dagen fick vi lära oss hur ordet Hus ser ut, alltså hur man ritar det… För att vi inte hade lärt oss än hur man staterar det… så utan att vi lärde oss H, U och S kunde vi första dagen rita Hus.

//B. Elias

Andra bloggar om: Skolan, barndom, irak, baghdad, Bassam Elias

Mitt första minne, Första ljuset

Det första som jag tänker på när jag tänker på mitt första liv är ett gammalt hus långt bort från all civilisation, mitt i en industri område. Nära en jätte kyrkogård som aldrig tog slut hur långt man än gick och en civilflygplats på stenkast avstånd från dr vi bodde.

Nää, det riktiga första minnet från mitt tidigare liv är när vi bodde i en liten lägenhet i centrala Baghdad och framför oss passerade långtradare lastat med stridvagnar och glada stora soldater som kastade godis på oss (när vi var barn) och vi sprang fram och tillbacks för att plocka deras godis.

Nix..Nix.. Det allra första minnet som jag har är när jag vaknade en morgon och gick ut och såg att dom höll på att asfaltera gatan där vi bodde i den lilla lägenheten (Det såg en jätte palats då i mina ögon). Det var några väldiga bilar som gick fram och tillbacks tills hela gatan var plågat.

Öh .. be om ursäkt .. sista gången.. Det alldeles allra första minnet som jag har av mitt tidigare liv är faktiskt mörkt, det var en natt, det var en gång i september månaden, och det var början av höst i Baghdad och den varma luften hade börjat kallna om nätterna. Jag blev väkt av mina föräldrar mitt i natten och såg att mitt i mörkret alla springer fram och tillbaks i vår lilla lägenhet. Mina stora systrar väcker mina små syskon och mina föräldrar som två skräckslagna kaniner försöker få upp oss alla. Sedan sprang alla ner för trappan i huset och rakt över gatan till en stor snickare verkstad. På vägen ditt och medan vi passerar gatan lyfte jag upp blicken uppe mot himlen och såg det som inte går att sudda ur minnet längre, går inte att föreställa, och går inte att återskapa i tid och rum. Vi tog skydd där inne i denna stora verkstad, lukten av blött trä klistrar sig fortfarande fast i mitt minne och återkallar stunden varje gång jag känner den tränger sig in i näsan och där genom in i huvudet och inne i tiden.

//Bassam Elias

Andra bloggar om: Saddam, Irak, Baghdad, barndom, Krig
Bassam Elias

Jag har placerat min blogg i
Södertälje på bloggkartan.se