Min syster hjälpte mig för att gå i mörkret ner för trappan och inne till skyddsrummet. Vi låg en bredvid den andra och stängde dörren och väntade på det som jag inte kände till. Min mamma fick ont i magen och ville gå å toa, min pappa varnade henne på att hon inte fick öppna dörren med tanke på risken om Baghdad hade blivit bombat med kemikaliska vapen. Jag låg i samma säng bredvid min pappa vid fönstret. Vi hade förstås tätat över fönstret med plast som skydd för att förhindra att luft utifrån skulle komma in.
Jag, min mamma och pappa samt sex av mina syskon låg vi inne i rummet tills det började ljusna. Det slutade aldrig med bombningar förrän det blev lite ljusare där ute. När det var väl ljust där ute min mamma gick upp och ville öppna dörren för att gå på toa. Jag frågade min pappa, hur vi kan veta om Baghdad hade blivit bombat med kemikaliska vapen eller inte. Min pappa svarade inte och lät min mamma gå på sin toa besök.
Vi fem på morgonen kom Saddams tal på radion. Vi försökte lyssna och tänkte kanske krigsplanen kan lokalisera vår radio och bomba oss men vågade inte säga det till min pappa för att han såg orolig ut. Något nytt kommer aldrig med Saddams tal, men min pappa blev glad över att höra honom och däremot blev jag också glad utan att veta anledningen. Jag gick upp ovan på våra hus högsta tak och försökte kolla vart hamnade hela nattens bombningar. Allting såg som hade det alltid varit. Jag gick ner och ut med min familj för att kolla hur det var med grannarna.
Gud vad glad jag blev av att se henne (H), jag tackar Gud verkligen för att ha skyddat henne hela natten långt. Grannarna kommer överens om att inte lämna sina hus än och stanna kvar tills det löser sig kanske. Min pappa höll med och vi kommer att sova här ikväll också.
//Bassam Elias
Andra bloggar om: Krig, Kärlek, irak, baghdad, Kuwait, USA, Familj, Bassam Elias
