olyckan slutade lyckligt, eller hur man nu vill se på saken.
Jag är inte rädd för att dö.
Jag antar att det känns som att bli medvetslös.
Att bli medvetslös känns ingenting.
Det blev bara svart och jag kände ingenting.
Det var som att dra ur en elkontakt.
I samma stund som strömmen i min hjärna bröts så raderades mina senaste minnen också.
De kanske kastades i papperskorgen.
Jag kunde inte känna vinden eller höra någon tala till mig.
Jag kunde inte känna min kropp eller mina andetag.
Jag befann mig i ingenmansland mellan himmel och helvete.
Jag kunde inte känna tiden. Jag kunde inte känna om någon rörde vid mig.
Jag var bortkopplad.
Sedan antar jag att Gud befallde en av sina änglar att koppla in strömmen till mig igen.
Ängeln blev stressad och gjorde genast som Gud befallde.
Strömmen började långsamt komma tillbaka och jag började drömma och känna mina andetag
det kändes som om jag sov.
Medan jag sov befallde Gud ängeln att väcka mig ur sömnen också.
Så när jag låg där och drömde och sov skönt, vaknade jag och öppnade mina ögon.
Jag blev rädd när jag vaknade utomhus på marken och inte visste vart jag var eller vad som hade hänt.
Så jag frågade flera gånger Var är jag? Var är jag? Vad är det som har hänt??
Sen började jag skaka och frysa och ängeln bad en kvinna att lägga sin filt över mig.
Det var så skönt att få filten över mig.
Ängeln bad också en man att lägga sin väst under mitt huvud som en kudde.
Synd att du inte är här just nu.
Jag saknar dig jättemycket.
Jag skulle behöva en djup kram.
Men ängeln kanske ber dig komma hit.
Ängeln kanske säger till dig att jag behöver dig.
Eller den kanske har mycket annat att göra och inte hinner säga det just nu.
Jag får vänta och se helt enkelt.
Men jag hoppas att den säger till dig att du borde åka hit.
Skrevs av K.J. Andra bloggar om: Det oändliga, funderingar om livet, Dikter, döden, Gud, minnen, meddelande, Tågvärds dagbok, vänner, Bassam Elias