Dina små steg som blev STORA

Jag ber om ursäkt och hoppas jag att jag dör. Det är enkelt att skylla från sig. Det är lätt att påstå att man var ung och att man inte hade någon aning om hur lång skulle mina val kunna påverka mitt liv.Det är ju sant att man inte visste, man kunde knappt tro att man skulle komma till den här åldern, men nu är vi framme. Nä, jag visste faktiskt inte att vart enda ord man sagt, var enda rörelse och beröring kommer att följa en ända fram till graven. Nu erkänner jag, Ja, jag var dum.

Det är ofattbart hur små saker i ens tidiga liv kan påverka så här långt. Nu måste du förstå mig, jag måste be verkligen om ursäkt för hur idiotiskt har jag bettet mig under alla dessa år. Hur elak och barnslig har jag alltid varit när du försökte vara seriös och snäll. Jag hade av misstag påbörjat allting fel med dig, men du märkte inget

Du var bara en i mängden, jag trodde det i alla fall, och jag var i ditt liv allt. Jag låtsades vara äldre, och mer erfaren och har gått genom mycket. Jag snodde alla spännande historier som jag hörde av andra till mig och låtsades vara hjälten i dom. Du märkte inget, du var förblindad för att märka något. Jag tyckte om att vara hjälte, Du var kanske äldre än mig och ville inte låta som en snorunge i dina ögon det är därför jag fortsatte med mina töntiga rollspel.

Den dagen då jag lämnade dig, och lämnade ett bultande hjärta mellan en massa böcker utan något meddelande. Den dagen var jag fortfarande samma den dumma människan som inte förstod hur allvarlig stunden var. Jag lämnade allt och gick bara, jag stängde dörren som vilken dåre som helst och slängde nyckeln i djupaste hav. Nyckeln var mitt hjärta som jag vägrade att lyssna på, mitt hjärta var den sanna kärlek som jag har mot dig.

Åtta år efteråt jag kan inte ens vända blicken mot det som hände. Jag skäms och darrar som en besatt för hur kunde detta ske. Jag förstår inte, jag kan inte förstå och jag kommer att använda resten av mitt liv för att försöka förstå att jag kunde göra det. Jag vet att jag aldrig kommer få något svar, att jag aldrig kommer se ditt ansikte igen och att allting tog slut och dog som allt annat i det här livet. Problemet är att jag är kvar, som alla gudomliga själar som inte dör, jag är kvar och kommer att göra det en bit till framöver.

//Din Bassam

Dina små steg blev STORA

Jag ber om ursäkt och hoppas jag att jag dör. Det är enkelt att skylla från sig. Det är lätt att påstå att man var ung och att man inte hade någon aning om hur lång skulle mina val kunna påverka mitt liv.

Det är ju sant att man inte visste, man kunde knappt tro att man skulle komma till den här åldern, men nu är vi framme. Nä, jag visste faktiskt inte att vart enda ord man sagt, var enda rörelse och beröring kommer att följa en ända fram till graven. Nu erkänner jag, Ja, jag var dum.

Det är ofattbart hur små saker i ens tidiga liv kan påverka så här långt. Nu måste du förstå mig, jag måste be verkligen om ursäkt för hur idiotiskt har jag bettet mig under alla dessa år. Hur elak och barnslig har jag alltid varit när du försökte vara seriös och snäll. Jag hade av misstag påbörjat allting fel med dig, men du märkte inget

Du var bara en i mängden, jag trodde det i alla fall, och jag var i ditt liv allt. Jag låtsades vara äldre, och mer erfaren och har gått genom mycket. Jag snodde alla spännande historier som jag hörde av andra till mig och låtsades vara hjälten i dom. Du märkte inget, du var förblindad för att märka något. Jag tyckte om att vara hjälte, Du var kanske äldre än mig och ville inte låta som en snorunge i dina ögon det är därför jag fortsatte med mina töntiga rollspel.

Den dagen då jag lämnade dig, och lämnade ett bultande hjärta mellan en massa böcker utan något meddelande. Den dagen var jag fortfarande samma den dumma människan som inte förstod hur allvarlig stunden var. Jag lämnade allt och gick bara, jag stängde dörren som vilken dåre som helst och slängde nyckeln i djupaste hav. Nyckeln var mitt hjärta som jag vägrade att lyssna på, mitt hjärta var den sanna kärlek som jag har mot dig.

Åtta år efteråt jag kan inte ens vända blicken mot det som hände. Jag skäms och darrar som en besatt för hur kunde detta ske. Jag förstår inte, jag kan inte förstå och jag kommer att använda resten av mitt liv för att försöka förstå att jag kunde göra det. Jag vet att jag aldrig kommer få något svar, att jag aldrig kommer se ditt ansikte igen och att allting tog slut och dog som allt annat i det här livet. Problemet är att jag är kvar, som alla gudomliga själar som inte dör, jag är kvar och kommer att göra det en bit till framöver.

//Din Bassam

I Tv-rummet

Här sitter alla tågvärdar för att villa eller värma upp före starten. Tv-rummet i 49:an är alltifrån sovrum, matrum, skitsnack-rum och hålla-på-din-handdator-rum.

Vanligtviss brukar det finnas runt 7-10 st här. Sent på kvällarna kan man se en eller två sitter fast klistrade framför tv:n. Tidigt på mororna brukar man se en eller två lokförare sitter och kollar på tecknade barnprogram.

Det är fint att sitta här men mitt på dagen vid 12 tiden volymen på tv:n blir högra och högra och då försöker man undvika komma eller sitta här om man vill ha vilostund.

//Bassam Elias

Det spökar här på tåget

Det är inte mycket som händer här. Det är mycket som händer där ute medan jag sitter här. Det är inte mycket, det är ganska lite, det är faktiskt inget som händer här i mitten av tåget. Där sitter jag, i mina egna mörker omslagen av hyttens mörker tänker på efterfesten som mina resenärer på det sista tåget kommer att ha den här lördagskvällen. Hur många läppar kommer att bli bitna, och hur många minnen kommer till livet idag.

Vem är jag?
Var är jag egentligen på väg?
Kommer jag någon gång fram?

Jag får inte ens hoppa av i någon station och dra med gänget till efterfesten. Station efter station passerar och jag sitter här inne i mörkret ensam med mina förbjudna tankar. Skratten och små viskningar tränger sig fram genom väggarna medan tåget stå stilla. Hemligheter som blottar sig fram och kärleksorden som smyger sig in bakom ryggen på mig. Allting här bekräftar väl att jag nästan inte finns. Att jag är spöket som ingen räknar med för att jag inte kan vara något annat mer än ett pendeltågsspöke.

Jag provade igår att ställa mig mitt i perrongen när tåget har kommit väl lite för tidigt. Jag såg en människa gå med sin hund rakt mot mig. Jag försökte tränga fram ett jätte leende och hålla ögon kontakt med lilla människan. Hon var söt, hennes solglasögon passade perfekt hennes fina mörka hud. Hennes hår var lång och näsan var liten. Hon kom närmare, närmare och närmare. Mitt leende blev ännu större när jag inte märkte något reaktion, mina ögon började söka sig en annanstans. Hunden svängde och hon svängde efter. Hon passerade mig tyst och jag stod där ensam på en tom perrong och ett långt tåg som blev 5 sekunder försenat.

Att jag älskar mitt jobb är ingen fråga, frågan är om mitt jobb älskar mig.

//Bassam Elias

Att döda ett barn eller en hel framtid

Året 1986 blev jag vuxen, då var kriget Irak-Iran fortfarande i full gång. Iraks armé kämpade för att hålla Guds flagga uppe, och det gjorde iranierna också förstås … För ett vuxet -barn som mig då så kändes det lite absurt när man hör på radio nyheterna i Baghdad. Irakierna snackar om att hålla motståndet och citerar några verser från Koranen om att hålla uppe motståndet å andra sidan lyssnade man på iranierns radio så såg det inte mycket skillnad emellan, inte alls (bortse från vilken sida som Gud stödde enligt deras radio).

I detta år, just i dessa oroliga stunder skedde det. Det som inte får hända, det som är alldeles förbjudet och som är ingen snackar om. Jag kommer ihåg att då var det mycket Tv-tittande på kvällarna. Dom visade alltid på Iraks första och andra kanal ett program som kallades ”Bilder från slagfältet”. Jag skulle tro att det var alltid vid 21:00 tiden och just då var det dags för våra feta middagar.

Det var sommar och alla var lediga. Alla är alla som går i skolor i ett barns liv. Det var varmt, det gjorde saken enklare för dom och resten av mitt liv blev svårare. Allt var riktigt fint, allting såg lekfullt och intressant. Till och med alla förstörda och sönder trasslade lik som visades på tv:n var intressanta. Ett groddbarn som ser från groddperspektiv där allting ser väldigt stort och intressant. Men den dagen som borrades in i mitt liv var inte lika intressant som allt annat jag såg och upplevde.

Det hjälpte inte att säga emot, dom hade färdiga svar. Det hjälpte inte att vägra eller låtsas vara stor, dom var mycket större. Denna dag med min barndom tog slut på en trappa för en gammal kyrkogård på dörren stod ”Med Guds barmhärtiga namn” och ” Vi tillhör Gud och till honom ska vi återvänd”

//Elias B.

Att döda ett barn eller en hel barndom

Året 1986 blev jag vuxen, då var kriget Irak-Iran fortfarande i full gång. Iraks armé kämpade för att hålla Guds flagga uppe, och det gjorde iranierna också förstås … För ett vuxet -barn som mig då så kändes det lite absurt när man hör på radio nyheterna i Baghdad. Irakierna snackar om att hålla motståndet och citerar några verser från Koranen om att hålla uppe motståndet å andra sidan lyssnade man på iranierns radio så såg det inte mycket skillnad emellan, inte alls (bortse från vilken sida som Gud stödde enligt deras radio).I detta år, just i dessa oroliga stunder skedde det. Det som inte får hända, det som är alldeles förbjudet och som är ingen snackar om. Jag kommer ihåg att då var det mycket Tv-tittande på kvällarna. Dom visade alltid på Iraks första och andra kanal ett program som kallades ”Bilder från slagfältet”. Jag skulle tro att det var alltid vid 21:00 tiden och just då var det dags för våra feta middagar.

Det var sommar och alla var lediga. Alla är alla som går i skolor i ett barns liv. Det var varmt, det gjorde saken enklare för dom och resten av mitt liv blev svårare. Allt var riktigt fint, allting såg lekfullt och intressant. Till och med alla förstörda och sönder trasslade lik som visades på tv:n var intressanta. Ett groddbarn som ser från groddperspektiv där allting ser väldigt stort och intressant. Men den dagen som borrades in i mitt liv var inte lika intressant som allt annat jag såg och upplevde.

Det hjälpte inte att säga emot, dom hade färdiga svar. Det hjälpte inte att vägra eller låtsas vara stor, dom var mycket större. Denna dag med min barndom tog slut på en trappa för en gammal kyrkogård på dörren stod ”Med Guds barmhärtiga namn” och ” Vi tillhör Gud och till honom ska vi återvänd”

//Bassam

Andra bloggar om: Bassam Elias, Barndom, Krig, Irak, död

En atombomb i mitt inre!

Man undrar ibland vart gick alla mina 30 år, Jag fyller 30 i Maj. Jag funderar noga på vad jag har gjort, och vad jag gör nu. När man var ung tänkte man väl och ofta på hur stor förändring kommer att världen skåda när en skulle bli stor. När man blir stor man upptäcker hur liten förändring kan man åstadkomma om man kunde göra något överhuvudtaget. Varför är det så?

Jo, det handlar om dagens 24 timmar, om månadens 30 dagar. Ju äldre man blir då flyttas vår fokus mer och mer närmare minuterna och sekunderna som vi kastar bort på det som vi inte hade tänkt ägna våra liv åt. Som alla barn drömde jag att jag skulle någon gång bli något. Vid 18 års ålder hoppades jag i mitt inre att jag verkligen är något. Nu när jag öppnar dörren till det okända trettiåldern känner jag inget, jag känner mig tom och total misslyckat med allt.

En atom bomb exploderar/imploderar i mitt inre och jämnar allt med inget i det stora tomma intet. Tretti år har jag lagt åt att leta rätt på min dröm tjej. Leta rätt på det stora kärlek som driver bort mig från allt och närmare henne. I tretti år har jag ägnat mig åt henne. Efter tretti år sökande kan man säker konstatera att hon inte finns, att hon aldrig har funnit och kommer inte att finnas någon gång i all min framtid.

Framtidens version:

Någon gång efter 2331 år ska en tjej komma till den här världen. Hon har ett ljust namn och bär på ett märke under sitt hår. Ditt första liv är mitt andra och våras sista här på jorden. Ingen har förstått än att jag inte existerar mer, att jag är borta för alltid att jag är finns där du inte finns. /Slut

Små saker, små rörelser, små tecken som förändrar allt och förgör ett liv som skulle ha sett på ett annat sätt. Att diska och städa, Att kasta reklamtidningar och sortera soppor. Att laga mat varje dag, varje dag och varje dag få död på min förmåga att hitta på saker och ting och mina drömmar om ett bättre liv. Jag är här och kommer inte längre att finnas efter att jag har städat och diskat och sorterat mina soppor på ett antal räknade gånger. Sedan är jag inget, en mörk själ i det tomma intet.

//Bassam Elias

Min första dag som Tågvärd

Att gå på jobbet första dagen är som att ha sex för första gången när man var ung, mycket ung. Man strävar efter perfektion med var enda gest och skakar där efter när man inte vet om man har gjort bort sig eller inte. Som tur så i min nya arbetsplats man kan inte se om man själv skakar därför att hela min arbetsplats är flyttbar och rör på sig hela tiden (I alla fall när man jobbar i). När jag kom hem senare på eftermiddag kändes det som om jag har sprungit vasaloppet fram och tillbaks två gångar i rad.

Jag skulle vilja skicka ett meddelande till min gruppledare och berätta och hur härliga och vänliga var alla arbetskamrater och förare, men jag har faktiskt ont i hela kroppen från topp till tå. Vet inte om det bero på simkursen och träningen eller bero på min nya skakiga arbetsplats.

Jag känner mig redan trött, det bäst att gå å lägga mig, jag har världen å rädda imorgon.

//Bassam Elias

Tågvärds utbildning

Den första februari 2007 började allt, Jag skulle åka bil för att jag hade sovit ganska sent dagen innan. Föresten dagen innan jobbade jag på JAL och räknade alla stationsvärdarnas kassor i centralen. På vägen till första utbildningsdagen märkte jag att jag hade glömt å tanka dagen innan, lampan lös som en sol. Oron steg med 3,5 grader enligt Bassams mått som bestå av 10 grader. Okej då, det blir tåg iså fall, jag hinner ändå eftersom jag är ute i god tid.

Kvart över åtta var jag framme i Östertälje station, där jag brukar parkera bilen och åka kollektiv till stan. På väg upp för trappan i stationen hörde hur väggarna började darra annonserande den förlorade tågets färd. Jag som alla andra som har ”Måste hinna med instinkten” sprang upp för trappan och såg hur sista vagnarna susade förbi helt omänskligt metal och stoft. Kollade upp på infotavlan och oron steg ännu fler grader i mig. (Jag kommer inte hinna, Jag kommer få väldigt dåligt intryck hos Ewa, Carina och Lena, Jag kommer att säga upp mig idag). En taxiresa blev det istället och miljöångesten fick bli min bästa lösning för att hinna med.

08:55 framme vid porten vid 49:an . Jag fastnar ute utanför dörren en stund innan den öppnas av en ängel (en tjej) som var på väg ute. Upp för trappan och rakt in genom glasen ser jag Lena. Hon står där bakom någon vithårig kvinna och stirrar på mig. Jag var bered på att tolka varenda gest på vilket sätt som helst men jag valde att tolka hennes blickar som ”Välkommen trots allt”.

//Bassam Elias

Andra bloggar om: Tågvärd, Stockholmståg, Jobb, Tåg

Vad gör en tågvärd?

Tågvärden är den personen som vi brukar se på mitten av pendeltåget. Vad gör den där lilla människan som vi inte ser så ofta.

1. Öppnar och stänger dörrarna.
2. Ropa ”Se upp för dörrarna”
3. Sitta i mörkret och läsa sin tidning med en liten lampa på taket i hytten.

Men vad gör vi egentligen?

En tågvärd är en ombordsansvarig, den första som man springer på vid olyckor eller andra problem när det gäller pendeltåget. Annars, sitter vi i mörkret helt osynliga tills det händer något annat här näst.

PS: Just nu går vi i tågvärds utbildning, från och med Mars är jag en riktig tågvärd. Det kommer att gå bra, jag vet det… Det kommer att gå bra .

//Bassam Elias