Säg att det ska gå bra!

Vad händer mig egentligen?

Ett tag sedan och jag känner mig helt utan lust att hålla om en penna eller skriva i datorn, inte ens läsa en tidning eller en skön bok. Vad händer med mig egentligen?

För en vecka sedan började jag träna på Sydpoolen. Man fick betala en hel summa pengar av sin aldrig kommande A-kassa pengar. Juste, jag har börjat efter fyra års väntan i en ”konstig nog” kö vuxen simkurs. Härligt och pinsamt att man lär sig simma när man är 29 år gammal. Jag vet faktiskt inte varför har inte mina föräldrar tänkt på det tidigare alltså när vi var barn. Jag vet att det är ganska mycket som dom inte har tänkt på men att lära sina barn simma är en grundläggande krav på en förälder om man skulle vilja vara en god förälder. Jag påstå inte att mina föräldrar var elaka eller något, om du läser min ”MITT FÖRSTA LIV” kommer du att förstå att dom hade andra saker å tänka på än att skicka sin Bassam till en simskola om det existerade något liknande i dom konstiga områden som vi bodde på när jag var liten.

Före veckan började jag plugga också, en historia A kurs och en engelska A kurs på halv-distans. Jag hoppas att jag hinner med allt.

Jag har fått jobbet som tågvärd hos Stockholmståg också, och jag har vägrat att säga upp mig som stationsvärd hos ISS Traficare. Men jag vågar inte ringa och fråga min nya gruppledare om vilket lön stege kommer jag att hamna i.

En viktigt grej till, jag har nått upp till sex kilometer jogging på loppbandet, det är ju ett rekord, inte för många kanske men för mig i alla fall.

Som du ser så jag är väldigt okoncentrerad och stressad. Jag går genom någon slags förändring som jag brukar gå genom varje gång jag ta steget på trappan upp mot personligt utveckling. Jag vet att jag kommer må ännu bättre snart, men själva steget är ganska jobbigt och bekymmersam att ta det. Hoppas att det går bra. Säg mig att det ska gå bra så att jag kan lite mer på att det kommer gå bra, säg det nu, säg det alltid.

//Bassam Elias

Andra bloggar om: Bassam Elias, Stockholmståg, ISS Traficare, Stationsvärd, Tågvärd, Jobb, träning, Komvux

Ett hjärta på väggen säger mig mycket!

Utanför Mosel tågstation sökte min pappa efter något färdmedel för att ta oss till Sinjar busstation där skulle vi åka till staden Sinjar som ligger nära gränsen till Syren. Sinjar är den staden där min pappa född och uppväxt i innan han flyttar till Baghdad någon gång i mitten av 60 talet för att plugga sedan bilda familjen och jobba där. Utanför tågstationen var folk mer hysteriska och rubbade. Alla sprang åt olika håll och dom flesta följde bara massan. En hel del familjer står där helt hjälplösa med sina förpaktningar och kassar utan att kunna komma någon stans. Luftförsvar sirener tjöt från alla sidor och soldaterna bärande sina tunga last började springa åt alla håll. Min pappa bestämde sig för att vi skulle gå den biten när han viste att det var omöjligt att få tag på en taxi eller något samt att det var viktigt att vi börjar röra på oss som alla andra och inte stå kvar där vi var.

Det var kallt, det var några grader minus och dimman låg kvar i luften som om den osynliga kraften följer och skyddar oss fortfarande. Vi gick genom vissa små gator där låg gamla hus som lutade sig mot varann. Alla dörrar var låsta och alla fönster var väl täckta med olika sorters tejp och tyg. Jag tänkte på alla dom gamla väggarna som har sin egen historia och berätta medan vi gick bredvid. Jag kände någon slags ålderskraft i den tystnaden som dom stå med. Är husen övergivna till sina öden eller ödet som gör att flera genirationer växer upp och dör just här medan samma väggar stå kvar med alla minnen korsfästade på. Här ser man ett hjärta och något suddad namn, och här ser man ett öga och litet blod vid sidan. Vad har hänt detta kärlekspar som ritade detta hjärtat, lever dom kvar eller mannen har dött för länge sedan i kriget och änkan har börjat prostituera sig för att få ihop lite mat på bordet.

Det kändes dumt att tänka på det just då, det kändes dumt att tänka på min älskling som jag lämnade i Baghdad just då när pappa försöker hitta vägen fram för säkrare plats för oss och alla var så rädda och stressade så att ingen hade sagt ett enda ord på rätt länge. Vi lämnade dom smala vägarna och sedan dess viste jag att vi aldrig skulle tillbaks hit igen. Vi lämnade dom smala gator med sina sagor och allt blev som en romantisk historia i kriget igen. Väl framme vi Sinjar busstation var den en massa folk som skulle också åka mot Sinjar. Flertal av dom var familjer från Baghdad. Sirenerna tjöt igen här och man hörde hur nära var bombplanerna över huvudet på oss. Jag kollade upp i himlen men såg inget. Plötslig alla började springa åt alla håll och någon sekund blev det helt tyst av okänd orsak och där bakom någon hundra meter bildades en rökpelare medan stenarna flög upp i luften och täckte allt.

//Bassam Elias
Den 20 Jan 1991

Andra bloggar om: Irak, Mousel, Sinjar, Bassam Elias, Kärlek, Krig,

Irak

Förbannade gudlösa Soldater

Vi blev aldrig säkra på att det är det riktiga tåget som skulle åka till Mousel innan tåget tog sin normala hastighet. När som helst kunde tåget stanna och en röst be resenärerna dra åt helvete, särskilt när det är nästan bara soldater som är på tåget och vi satt mellan en hel brunklädd, tyst och irriterad arme. Tåget började rolla på riktigt med lite högre hastighet direkt när det blev ganska mörkt. Vanligtviss tar det omkring sex till sju timmar att komma fram till Mousel om tåget kör på den normala hastigheten men med tanke på omständigheterna som vi for genom så visste vi att det skulle ta minst 12 timmar att komma fram.Som en jätte sardin burk rollade tåget långsamt och nedsläckt genom Baghdads gränser som är markerade med en stor bild av Saddam Hussein och text på arabiska och engelska ”Välkommen åter”. Inne på tåget så stod en del av oss, mina föräldrar och mina systrar fick sittplatser när konditorn kom och förbjöd alla soldater från att sitta på stolarna ”Alla sitt platser är reserverade endast för civila och familjer, som soldat få du sitta på golvet eller stå, man åker i alla fall gratis”.

Det var omkring noll till minus fem grader kyla där ute, men inne på tåget så var det rena bastun. Alla skrek efter luft, alla beordrade soldaterna om att öppna dörrarna för att få lite luft. Då och då öppnades dörren, det kom en smula luft genom vagnen tills det kom en återkommande röst som stönade och bad om att stänga dörren. Den rösten var för den tidigare nämnda soldaten som låg skadat i stationen. Nu ligger han just i ingången mellan två dörrar som öppnas då och då för att tillfredställa resenärernas önskemål.

Varje gång hördes det bombningar där ute så stannade tåget några minuter, ibland lite längre tid. Min pappa misstänkte att förarna höll på att svart sälja bränsle till bränsle smugglare. Det nät blixtrade till där ute i himlen då och då medan tåget fortsatte rolla långsamt och tyst norr ut mot Mousel. I mörkret och värmen alla satt tysta och lyssnade, väntade och bad till en osynlig gud sedan sov. Soldaterna satt tysta, man hörde dom ibland tala viskande om vart dom skulle och vilken enhet hör dom till. Dom förbannade gudlösa soldater bad aldrig till någon gud, Gud bara som vet vad kommer att hända oss tack vare dom förbannade soldaterna.

Långt bort vid horisonten såg vi första strimmor av ljust. Det hade redan gått 10 timmars resa och vi befann oss någon stans som vi inte viste om vi var nära eller är det långt kvar. Ingen sol syntes till än och dimman låg tungt över allt där ute som om en övre makt ville skydda oss, eller så försökte vi förstå detta som ett tecken. I krigs tider så alla söker efter tecken från något högre makt och försöka tolka det men ingen reflekterar efter logiken. Att åka i ett fullpackat tåg med soldater är ingen som tänkte på, att åka tåg över huvud taget, att ha en väska som är full med pengar och guld, att finnas till där, att be fast man vet att man aldrig kommer att bli hörd är saker som ingen tänkte på, alla sökte efter tecknen och tolkningar och blundade för det mest uppenbara.

Vid 12 tiden kom vi fram till Mousel tågstation. Resan tog 16 slitsamma timmar. Alla var nästan färdigsvimmade när soldaterna började lyfta sina tunga last på axlarna och rygg. Vi kämpade fram mellan alla andra resenärer som vill ut i det friska luft efter 16 timmars sardin resa. Väl på perrongen blev vi välkomnade av en öronbedövande explosion i ett nära område av stationen. Alla sprang åt alla håll och plötsligt var stationen nästan tom. Jag lyfte upp min mjölpåse och gick.

//Bassam Elias den 19 januari 1991

Andra bloggar om: Irak, krig, 1991, Bassam Elias, Baghdad

Flykten och kampen om tågplatser

Sent på eftermiddag fick min pappa och morbrorn tag på en bil för att vi skulle fly Baghdad. Min pappa och morbrorn satt frame i bilden bredvid föraren och alla vi andra satt bak i last utrymme. Det var ganska kallt så vi fick ta på en massa filt och täcke för att inte frysa ihäll på väg till centrala tåg stationen i Baghdad.

På vägen till stationen försökte kolla genom det tjocka täcket som täcker lastutrymme på Baghdads gator. Det kändes för första gången som om det är något band mellan mig och Baghdad håller på att gå förlorad och ett löfte håller på att brytas. Mina tankar gick så här ”Baghdad jag lämnar dig som alla andra kämpar mot elden, Baghdad förstår du att jag inte vill lämna dig, men jag måste, Må Gud skydda dig min första och största kärlek”.

Bilen gick så snabbt den kunde genom Baghdads tomma gator. Hela vägen hemifrån fram till centralstationen kunde man knappt se några bilar som körde så snabbt dom kunde med nedsläckta ljus. Väl framme vid stationen så var den ett hav av människor blandade med ett annat hav av soldater. Det talas om att närliggande bussterminal hade blivit bombat för någon minut sedan och att det var rena blodbad.

Inne i stationen och eftersom min pappa var chefen för olycksenheten där så trotts att det var nära omöjligt att få tag på några tågbiljetter till Mousel så min pappa lyckads fixa fram några biljetter som skulle räcka alla. Inne i station hallen låg och stod soldaterna över allt. Det talades om att alla värnpliktiga skulle infinna sig på sina respektive enheter senaste tre dagar efter första krigsdagen. Jag såg tre soldater står runt en liggande soldat som var skadat. Han hade bandage på hela sitt högre ben. Han försökte sova med det smärtade och hans vänner försökte lugna ner honom smat snackade tyst mellan varandra.

Vi fick stå där närmare fyra timmar innan kom signalen på att tåget skulle åka från spår 2. Hela människohavet började röra på sig. Alla försökte hinna fram, det är omöjligt att tåget skulle räcka till alla. Men vi var lugna, vi trodde det iallafall, vi hade biljetter och vi har våra platser reserverade. Tre långa tåg hade stannat på spår 2, 3 och 4. Man behövde gå en runda för att komma till spår 4. När min pappa sökte efter det vagnnumret som står på biljetterna upptäckte vi hur vi hade blivit lurade med dom dyra biljetterna. Ingen vagn som skulle åka hade det här numret. Det handlade bara om att ta din plats på tåget och först till kvarn som gällde.

Min pappa, mina syskon och jag försökte tränga oss fram mellan soldat havet som klistrade sin över allt på tåget och utanför tåget. Innan vi får plats allihopa inne på tåget kom rykten om att det tåget som står på spår 4 skulle åka. Loppet började, en del försökte gå den stora rundan för att komma till tåget, soldaterna var smartare, dom sprang över spåret och hoppade in bara, jag hängde med över spåret med min stora mjölpåse för att hinna reservera några platser åt mina systrar. Jag trängde mig mellan soldaterna och fick tag på fyra stolar, tänkte jag att min mamma och pappa skulle få sitta och jag och mina syskon skulle turas på dom andra två. Innan min familj kommer fram gick rykten igen på att tåget på spår 3 skulle åka snart, o.s.v. Vi delade på oss för att försäkra att vi har plats på båda tågen. Vid 20:45 började tåget röra på sig då sprang mina syskon och hoppade i medan tåget rollade.

//Bassam Elias
Den 19 januari 1991

Andra bloggar om: Irak, Krig, USA, 1991, Bassam Elias, Soldater

Tänkte bara säga att du får sparken!

Är det någon där ut som vet vad är LAS?

Jag blev väckt i morse av min chef som ville meddela mig att jag skulle få sparken i slutet av den här månaden (Godmorgon Sverige). Hallå, hej, hallåj… ISS Trafficare har inte läst genom LAS eller min chef har missat det helt. Jag jobbar just nu som timanställd hos ISS Trafficare som sköter stationerna på pendeltåg linjerna. Jag har jobbat nu i tre år sedan jag blev först anställd hos Citypendeln. Den 18 juni gick entreprenörskapet från Citypendeln AB till ISS Trafficare på stations sida och till Stockholmståg på Trafik sida. Alltså ISS Trafficare och Stockholmståg är två helt oberoende olika företag.

Efter två år som vikarie på Järna station fick jag ingen tillsvidare tjänst (Vet inte hur lagligt är det?) Sedan 18 juni så har ISS Trafficare börjat massanställa stationsvärdar på upp till 60 tal nya timanställda. Det under förstått att massanställningar dumpar antal timmar som varje timanställd kan få. På det sättet försöker ISS Trafficare bli av med alla gamla anställda som har kommit upp till lönesteg två eller tre och har sina gamla löneavtal och nyanställa bilig arbetskraft av stockholmsarbetslösa.

Sedan en månad så får jag jobba max fem eller sex dagar i månaden. Jag skulle inte vilja säga upp mig och missa mina chanser på att få nyannonserade tjänster, men jag förstå min chef med all belastning som har få stå ut med genom att ha tiotal nyanställda som inte få tillräckligt med jobb som kan räcka till lite bröd på bordet. Men problemet är att min chef tror att en dumskalle som Bassam skulle med ett gott ord säga tack för uppsägningen. Nej, tack men nej jag ska inte säga upp mig själv och säg upp mig om ni enligt lagen kan.

Han påstå att min tjänst som stationsvärd klassat som en säkerhetstjänst och man får inte ha en heltid anställning vid sidan. Jag kan gärna nämna en hel lista på flera andra som jobbar ett helt annat jobb som har inte med branschen å göra men ändå få jobba som timanställda stationsvärdar på helgar och vissa nätter.

Jag är djupt ledsen att jag bli behandlad på det sättet efter tre år av slit och lojalitet till mitt jobb och min arbetsgivare. Jag är djupt sårat av min direkta chef som försöker lura mig för att skriva på uppsägning begäran. Jag är oerhört upprört över dem metoder som företaget använder för att bli av med sina dyra anställda och anställa (utnyttja) ny billiga personal. Hallå där, vi är inga gamla djur som blivit för dyra och måste slaktas vi är bara människor som vill ha den lilla tryggheten i en fast tjänst för att kunna leva ett värdigt liv.

//Bassam Elias

Andra bloggar om: Jobb, sparken, arbetslös, politik, Bassam Elias, ISS Trafficare, Stockholmståg, SL .

Saddam Hussein från A till Ö

1937:
Saddam föds i en by utanför
Tikrit norr om Bagdad.

1959:
Deltar i mordförsök på
president Qasim och flyr sedan
utomlands.

1963:
Återvänder till Irak när
Baathpartiet genomför en kortlivad
kupp.

1968:
Deltar i en ny kupp som
ger Baathpartiet makten för
decennier.

1979:
Saddam, som redan innehar
den verkliga makten, blir
president.

1980:
Börjar krig mot Iran.

1990:
Angriper Kuwait.

2002:
Blir president igen med
100 procent av rösterna.

2003, februari:
Tillbakavisar
amerikanska anklagelser om
kärnvapen och band till al-
Qaida.

2003, mars:
USA invaderar Irak.

2003, december:
Amerikanska
soldater griper Saddam.

2006, november:
Dödsdom för
massmord 1982 på shiamuslimer
i småstaden Dujail.

2006, december:
Dödsdomen
fastställs efter överklagande.

2006, 30 december:
Saddam avrättas genom hängning i Bagdad.

//Bassam Elias

Jag fick jobbet!

Jag fick det väl väntade beskedet om att jag ska börja jobba på Stockholmståg. Sedan jag vaknade på morgonen jag hade mobilen på och full laddat handsfree för att ta emot det samtalet. Det blev, jaha, juste, ja..ja.. tack och hej och jag fick jobbet.

En timme senare ringde mig min nuvarande chef för att kolla läget, det har gått närmare tio dagar och då han ringer mig nästan dagligen. Bra att förklara att han ringde nästan aldrig mig om det inte var något alldeles för viktigt å tala om. Men dom här dagarna så han ringer mig intensiv och t.o.m. på en söndag som var nyårsafton när precis alla var lediga och bara jag och några arbetsklassare som jobbade den dagen. Han ringer och ringer och undrar om jag har fått svar från Stockholmståg angående den sökta tjänsten.

Man skulle tro att chefen vaknade till och började bry sig lite mer om sina underordnade… men läget är väl inte så, idag avslöjade han sin avsikt… Han berättade att han skulle vilja säga upp mig från min nuvarande tjänst fast jag är bara timanställd och vidbehov anställd. När jag berättade hur saken ligger till och att det är faktiskt är min grej att bestämma om jag skulle vilja säga upp mig eller inte eftersom det handlar nu om två olika företag. Han ursäktade sig med att han inte vet hur det går till tekniskt sätt i att jobba två jobb samtidigt. Ja, ja… jag förstå.. du få gärna fråga.. du få gärna ringa hit och ditt… men min uppsägnings ansökan kommer du aldrig att få.

//Bassam Elias

Andra bloggar om: Jobb, Stockholmståg, ISS Traficare, Pendeltåg, SL, Bassam Elias, Chef

Tredje krigs dagen, dags att fly

Natten var väldigt hård, ingen kunde sova eller ens berätta om något. Det blev bara några små skrik av mina systrar varje gång det smällde för hårt. När det smällde kunde jag också se min mammas ögon var vidöppna och riktade mot taket, hon hade ont i magen hela natten. Jag låg under täcket, det kändes säkert och varmt men ljuset av blixtrande himmel tog sig genom plastskyddet på fönstret och gardinerna och trängde sig då och då genom täcket. Det kändes också små skakningar på markytan men som tur så fick jag sova i sängen bredvid min pappa. Min andra bror sov på min mammas säng medan dom andra fick ligga på golvet en bredvid varann.

Vi gick ur rummet så fort det grydde och höll koll på våra grannar mitt emot oss. Av okänd anledning så all vår uppmärksamhet var riktad till deras köksfönster väntande på att se ett livstecken där borta på andra sidan. När det var tyst så var det rätt tyst så här tydigt, vi såg att två av grannarna åkte sina bilar förbi våra och i bilarna satt hela familjer. En efter en fokuserade vi oss mer på att följa vår grannes kök. Varje gång blev det tyst gick tungt i luften mistankar om att området hade blivit evakuerat och vi hade blivit bort glömda för att vi var i skyddsrummet. Övningar om evakuering pågick flera månader innan och det sades att armen skulle ordna färdmedel för att utrymma alla drabbade områden ifall det skulle bli massförstörelsevapenkrig. Grunden för alla misstanker fanns i luften, och efter lång väntan på att något liv skulle dyka upp i grannens fönster fick min syra nog och undrade om dom hade lämnat oss och flydde iväg bara, vi alla satt tysta och åt vår frukost ”stekta grönsaker med bröd och te”. Någon kort stund senare som kändes som en hel evighet såg min andra syrra skuggan som rör sig i andra sidan fönstret. Hon nästan skrek ” där är dom.

Min morbror Salem kommer några timmar senare. Han undrade om när ska vi åka iväg? Min pappa sa för första gången att vi ska åka idag, till Sinjar där vi hade min farfars hus. Plötsligt blev det liv i hela huset. Saker måste packas och pengar som måste döljas, maten som måste tas med så mycket som vi orkar och mycket annat som jag inte viste vad det var. Min pappa och morbror gick till stora gatan och hoppades att få tag på en taxi till vilket pris helst. Gatorna var tomma och hoppet om att få en taxi var lika med noll.

Jag ville inte åka därifrån, jag ville helt enkelt inte… Det skulle vara väldigt svårt att leva om några dagar, jag förstod nästan det men ville inte skiljas åka långt bort från min älskling. Det kändes lite mesig att åka till säkerheten och lämna henne här uppleva det mest hemska. Det talades att om några dagar när mat och vatten skulle ta slut hos folk så kommer det å att bli plundringshögtid för dom flesta som kan ta till våld. Men hon då, hon kan väl inte klara sig så här, och var skulle jag vara när hon skulle behöva mig?

Nu har dom fått tag på en bil Backup, nu ska vi åka…

//Bassam Elias
den 18 jan 1991

Andra bloggar om: Krig, Kärlek, Baghdad, Irak, Bassam Elias

Södertälje, fyrverkerier och invandrare

Jag har jobbat nu i tre år, jag är redan inne på lönesteg tre men ändå blev det inga julklappar för det här året och blev inte heller några fyrverkerier ens. Inte för att jag brukar köpa och smälla fyrverkeri redan från första november fram till påsken som det sker här i Södertälje. Men en gång provade jag det när jag var ny inkommen till Sverige och det lät läskigt och dumt när man läste dagen efter på nyhetssidor om hur många miljoner som bränts upp i Sveriges himmel.

Jag är en enkel människa som vill leva mitt liv i lugn och ro. Är det för mycket begärt? Är det? Jag vill inte låta konstig eller radikal genom att kräva totalt förbud mot all slags fyrverkerier, men jag vill kunna för en gång skull sova ifred sent på nätterna och tidigt på morgnarna. Det smälls här i Södertälje så som det inte görs någon annan stans. Det kan låta lite mer som överdrift när jag säger att dom började smälla redan i novembers, men det är sant. Det smälls över allt här i Södertälje, i skogen och mellan husen, i bilparkeringar och vid sjukhuset, i skolorna och bredvid barndagis. Det blixtar och smälls här så att man verkligen hatar jultider och nyårsfirande, man hatar alla föräldrar som köper såna stora raketer till sina barn i såna stora mängder, man hatar alla invandrareaffärer med sina svartanställda personal och deras svart försäljning av fyrverkerier som pågår året runt.

Alla vet att Södertälje är ett område med stort problem med arbetslösheten. Vart tredje södertäljebo är en arbetslös och lever på socialbidrag eller andra bidrag under mycket längre perioder än det normala. Däremot så kan man knappt träffa någon som är inte arbetslös i såna områden såsom Ronna, Hovsjö och Fornhöjden. Ironiskt nog att det är just där som det smälls för fullt. Just där köps det så mycket fyrverkerier som det räcker fram till påsken och lite längre ibland. Just där märker man inte några tydliga åldersgränser när det gäller fyrverkerier, cigarrett och alkohol försäljning. HUR kan de ha råd med allt det här?

Förbjud gärna och brottsförklara alla slags fyrverkerier och raketer som smälls utanför nyårsfirande. Börja gärna med hårdare kontroll mot alla skattefuskare bidragtagare. För Gudsskull få slut på alla svart jobbande runt omkring i alla Södertäljes resturangar och matbutiker så att människor kan känna sig mer jämlika och lika värdiga att jobba och leva på samma villkor. Hör här Södertäljes politiker, det är ett nytt år och nya tider nu som gäller och det är dags för att förstå det och hänga med på det som händer här i samhället.

//Bassam Elias