När huvudet inte längre har lust att väga all förlorade tid, När längtan efter en sann kram där revbenen trycks ihop nära smärtan upphör, när en tickande klocka blir till en stillsam sömnkrossande bomb, då är hon nära dig.
Hon knackar inte när hon ska ut, inte någonsin har hon gjort det. Det kan vara mitt i natten eller tidigt på morgonen och till och med stående på halv fyra pendeltåg mot Södertälje mitt i flera hundra andra resenärer (Föresten hon fuskåker i mig). Senaste var det igår när jag satt med läkaren tätt intill mig. Hon gick tyst och smygande genom näsan, rakt genom den omedvetna läkaren och ut till andra sidan rummet. Som en nyduschat hora med sina klingande smycken och störande höga skratt och billiga parfymer satt hon där på skrivbordet och kollade genom sjukhuset alla databaser och registrerade alla namn och nummer på sjukinlagda småbarn under 5 år. I huvudet och i det tomma rummet som hon lämnade efter sig grät fem åriga Lisa tyst för sista gången innan hon slutar sina ögon för alltid.
Besöket var klart och i huvudet på mig sitter hon igen fuskåkande på tåget hemåt, Skrattande och elak sprider hon ondskan och tyngden i resenärernas nerver i försök att bevisa för mig att hon kan, ATT HON KAN. Hon försöker bevisa att hon är oförstörbar och odödlig och att mordförsöket som ägde rum för åtta år sedan var totalt misslyckad och helt värdelös.
Natten till igår var luften kvävt och mörkret tungt. Natten till igår var mardrömlik där döden väntade under varje vik i täcket och lakan. Hon var där, och jag vet att hon var där, jag vet att dörren mellan våra två världar inte var låst och att smärtan kommer att sträcka sig hela natten lång. Men jag låtsades som om det vore inget, som om hon inte fanns och som om jag vore död och som ett lik ligger där andas stoft och damm och ätes upp till jord.
//B. Elias
Andra bloggar om: kvinna, man, ondskan, kärlek, barndom, Bassam Elias
