Min 29:de födelsedag

Man trodde aldrig att man skulle komma till den här åldern. Man drömde jämt om 25 års dag men inte 29: de. Jag vet inte varför men det känns som om det inbyggt i oss att vi ska bekämpa tiden. Jag är inte en sån som vill bli yngre. Jag önskar inte ens att jag går tillbaks till mina gamla jobbiga tomma dagar som är fyllda av ingenting. Det var ju rätt mycket kärlek… Men annars var det som ett pendeltåg, allting rollar fram och tillbaks för ingen nyttja.

Ska man bli ledsen för den tiden som man har slösat bort, Nix. Jag har inte slösat bort en enda minut, (Jo, när jag är singel känns det som om det inget händer) Men egentligen vad har man gjort under dom här 29 åren?

Född (Det gör väl alla)
Lekt (ibland var det farliga spel)
Gått i skolan (Så att säga)
Lärt mig att älska redan när jag var vid 12 års ålder, Då var det flera tjejkompisar som man blev hemlig kär i.
Blir ihäll kär i grannens dotter. (Hon var också förälskad i mig men efter sex år valde hon att gifta sig med en som var stenrik: – (… )
Läsa vidare till min dröm utbildning (Fick ej examen p.g.a. kriget)
Flyttade till Sverige efter världs turné .
Lärde mig ett nytt språk i rekord tid. Började jobba och utbilda mig vidare samtidigt.
Nu jobbar jag som stationsvärd och utbildar mig vidare i min dröm utbildning.
Sist men inte minst är jag kär så mycket så att det brista.
Oj, Det var inte så illa… Men det känns ändå som om jag utbildar mig om och om igen utan att jobba på mitt drömjobb. Jag måste göra något gällande detta under det här året. Jag håller tummarna.
PS: Synd att ingen vet att jag fyller år idag, men jag fick ändå ett sms från City Club ”vad e det?” Och en städare i stationen gratulerade till mig när jag avslöjade att jag fyller år idag. Nu ska jag till Centrum och köpa två presenter till mig själv. En cykel och en mobiltelefon!

//Din stationsvärd

Andra bloggar om: Födelsedag, Bassam Elias

Jag möte en tysksoldat

Biljetterna var slut idag, så jag satt bara och vinkade till folk. Den mest intressanta som hände idag är faktiskt en gammal gubbe som bryter på ett språk som jag inte känner till. Han brukar stå och tala länge om saker jag inte fattar. Alltså… Han luktar lite gubbaktig… Hur som helst så han berättade att han var fången hon amerikaner. Jag var inte så koncentrerad förrän han sa det.

Oj.. Tänkte jag, vad han skulle göra i Abu Ghraib fängelse. Men nejdå han var faktiskt fången hon amerikaner i slutet av andra världskriget. ”Mycket intressant”… Han var en tysksoldat. (Nu tänker jag på The Pianist och hur mycket man hatade tyska soldater) Men han se snäll ut. Jag betraktade hans skakiga händer, dom se nästan som mina med lite åldersskillnad (Snarare mycket)… Han berättade också hur han flydde från amerikaner, jag hände inte med riktig, det var mycket skog och mindre vakter sedan vet inte mycket om för att berätta.

Till sist frågade jag honom om hur gammal kan han vara, Han var 83 år och ska fylla snart 84. Jag frågade om han skulle vara intresserad av en intervju med min ”Förbaskade” dyr kamera, inne i hans bostad. Jag förstår jag lätt lite töntig.. Men ändå ”Får man komma och besöka dig” Men då han ändrade samtalsämne och började berätta igen om några kappar och byxor som han hade. Tåget kom in i stationen och han åkte iväg.

PS: Glömde säga att han hade faktiskt sin biljett med sig.

//Din Stationsvärd

Att vara stationsvärd

Nu har jag jobbat det här jobbet rätt länge, Nu känner jag till dem flesta.. Nu vet när mina kunder är glada eller lessna. Jag känner till om de har haft bra natt igår eller inte. Nu vet jag allt och ler för mig själv när jag sitter på min höga stol där inne bakom glaset som en gud när jag läser i dig, dina kläder, dina kassor och din hårfrisyr om vem du är och vem försöker du blir idag.

Det kan låta lite skrämmande, men ta det lugnt.. Jag för att jag har ett stort problem med mitt jobb. Det handlar om mitt jobb, om att jag vet allting om alla samtidigt att jag inte kan något om någon. Jag ser bara ditt skal och missar din inre… Jag får ett existens problem av alla skal man möter varje dag utan att blir märkt. Jag är osynlig så länge allting funkar som det ska. Du hör inte mig när jag försöker vara trevlig. Du struntar i mig när jag försöker ge dig råd om bästa pris eller resväg.

Jag älskar mitt jobb och mina kunder, Men varför måste alla ha så hemskt bråttom för att hinna med tåget? Varför alla tror att vi sitter där bara för att sälja biljetter? Varför ingen… Ingen har frågat mig efter tre år i tjänsten om mitt namn en enda gång? Varför?

Hälsningar
Din stationsvärd