Första gången började jag skriva för skrivandet skull var jag då 13 eller 14 år, Då var jag nykär i en ängel tjej som bodde nära oss i Baghdads norra kant. Jag kommer säkert att berätta mycket mer om henne och hennes påverkan i mitt liv och hur allting gick åt skogen i ett land där skräcken härskade.
Mitt första häfte är kvar någonstans i Baghdad, jag vågade inte ta det genom tullen när man skulle passera gränsen (Trebil) till Jordanien, Tänk om teorier plågade mig. Tänk om en soldat, tjänsteman, någon jävel av dom Bathisterna skulle vilja jävlas med mig bara för att bevisa hur trogen han är och vilja gå genom hela det som jag skrev? Tänk om jag ska vara tvungen att sitta hela natten i väntan på en skitstövel som min otur har nog lust idag för att läsa dikter för en nykär 14 åring. Tänk och tänk… då bestämde jag mig för att lämna det över till en nära kompis till mig som är kvar i Baghdad, och vara säker på att jag ska se ut som alla andra, alla andra som har inte skrivit något, har inte vågat skriva något, kommer aldrig att skriva något av rädsla.. Alla andra som vill bara försäkra sina liv inför det hungriga rövdjuret som sliter i våra kroppar dag efter dag en bit i taget. Men, under alla dessa år hade jag samlat på en massa memoarer från dom mörka nätter då satt jag gråtande inför Guds, heliga Maria, Jesus, alla andra helgonen som jag inte kommer ihåg deras namn, satt inför deras betänkta fötter bedjande om att få min älskade tjej till vilket pris som helst.
Kära Gud, Maria, Jesus.. låt mig få henne! Ni kan och vill..
Kära Gud, Maria, Jesus.. Gör henne till Kristen! Ni kan och vill..
Kära Gud, Maria, Jesus.. Gör det möjligt för oss! Ni kan.. Ni kan..
Jag bad och bad och bad… ensam hela långa natten försökte tala tyst för Gud, Maria och Jesus… Vid klockan 4 eller 5 på morgonen när jag var klar med alla mina ritualer gick jag och la mig med mina dikter, bibeln och dagboken under min kudde. Sex år efteråt förstod jag att jag verkligen satt ensam där och talade ut mina smärtor i det tomma intet.
Nu var det dags för att stoppa ned mina minnen och åka iväg, är jag knäpp eller? Ska jag åka iväg med en dagbok där står allting på precis som man har tänkt? Med alla tankar och funderingar som kommer fullkomligt inte likna på något sätt det allmän rådande tänkesätt. Som har en annan färg och en annan grund? Kommer jag som har nu längre en annan Gud, en annan heliga Maria, och mig själv som Jesus kunna åka förbi tullen med en fällande bevis om mina mörka avsikter, om hur ska jag störta Saddam, om hur ska vi ta över försvars departement.. om hur ska vi styra landet till ett bättre och friare land? Inte bara det… Där fanns också mycket om henne, mycket om min egen heliga Maria… mycket om min avgudade älskade fallna ängel. Kommer dom på hennes namn i min dagbok kommer hon säkert med sin familj och släktingar korsfästas till höger om mig och min familj och vänner och släktingar korsfästas till vänster om mig. Vi kommer att dö, allihopa.. så det kommer inte att märkas så mycket stor skillnad om jag dog med eller utan min dagbok. Eller? Den 5 februari tände jag på min 7 års historia ihopsamlat i ett och samma stora häfte, Den 5 februari var det slut med allt bedjande, var det slut med alla ritualer, var det slut med mig och henne.
Nu lämnar jag henne, min familj, mina vänner och Irak ensamma utan sin Jesus. Nu åker Jesus till Jordanien för att tvätta sig ren, nu åker Jesus till det okända och hoppas bara på att kunna passera tullen och att inte Bathister avslöjar hans sår i händerna och fötterna. Allting var borta och ingenting kommer att någonsin komma tillbaks igen.. aldrig.. aldrig..
//B. Elias
