Ett hjärta på väggen säger mig allt

Utanför Mosel tågstation sökte min pappa efter något färdmedel för att ta oss till Sinjar busstation där skulle vi åka till staden Sinjar som ligger nära gränsen till Syren. Sinjar är den staden där min pappa född och uppväxt i innan han flyttar till Baghdad någon gång i mitten av 60 talet för att plugga sedan bilda familjen och jobba där. Utanför tågstationen var folk mer hysteriska och rubbade. Alla sprang åt olika håll och dom flesta följde bara massan. En hel del familjer står där helt hjälplösa med sina förpaktningar och kassar utan att kunna komma någon stans. Luftförsvar sirener tjöt från alla sidor och soldaterna bärande sina tunga last började springa åt alla håll. Min pappa bestämde sig för att vi skulle gå den biten när han viste att det var omöjligt att få tag på en taxi eller något samt att det var viktigt att vi börjar röra på oss som alla andra och inte stå kvar där vi var.

Det var kallt, det var några grader minus och dimman låg kvar i luften som om den osynliga kraften följer och skyddar oss fortfarande. Vi gick genom vissa små gator där låg gamla hus som lutade sig mot varann. Alla dörrar var låsta och alla fönster var väl täckta med olika sorters tejp och tyg. Jag tänkte på alla dom gamla väggarna som har sin egen historia och berätta medan vi gick bredvid. Jag kände någon slags ålderskraft i den tystnaden som dom stå med. Är husen övergivna till sina öden eller ödet som gör att flera genirationer växer upp och dör just här medan samma väggar stå kvar med alla minnen korsfästade på. Här ser man ett hjärta och något suddad namn, och här ser man ett öga och litet blod vid sidan. Vad har hänt detta kärlekspar som ritade detta hjärtat, lever dom kvar eller mannen har dött för länge sedan i kriget och änkan har börjat prostituera sig för att få ihop lite mat på bordet.

Det kändes dumt att tänka på det just då, det kändes dumt att tänka på min älskling som jag lämnade i Baghdad just då när pappa försöker hitta vägen fram för säkrare plats för oss och alla var så rädda och stressade så att ingen hade sagt ett enda ord på rätt länge. Vi lämnade dom smala vägarna och sedan dess viste jag att vi aldrig skulle tillbaks hit igen. Vi lämnade dom smala gator med sina sagor och allt blev som en romantisk historia i kriget igen. Väl framme vi Sinjar busstation var den en massa folk som skulle också åka mot Sinjar. Flertal av dom var familjer från Baghdad. Sirenerna tjöt igen här och man hörde hur nära var bombplanerna över huvudet på oss. Jag kollade upp i himlen men såg inget. Plötslig alla började springa åt alla håll och någon sekund blev det helt tyst av okänd orsak och där bakom någon hundra meter bildades en rökpelare medan stenarna flög upp i luften och täckte allt.

//Bassam Elias
Den 20 Jan 1991

Andra bloggar om: Irak, Mousel, Sinjar, Bassam Elias, Kärlek, Krig,

Irak

Förbannade gudlösa Soldater

Vi blev aldrig säkra på att det är det riktiga tåget som skulle åka till Mousel innan tåget tog sin normala hastighet. När som helst kunde tåget stanna och en röst be resenärerna dra åt helvete, särskilt när det är nästan bara soldater som är på tåget och vi satt mellan en hel brunklädd, tyst och irriterad arme. Tåget började rolla på riktigt med lite högre hastighet direkt när det blev ganska mörkt. Vanligtviss tar det omkring sex till sju timmar att komma fram till Mousel om tåget kör på den normala hastigheten men med tanke på omständigheterna som vi for genom så visste vi att det skulle ta minst 12 timmar att komma fram.

Som en jätte sardin burk rollade tåget långsamt och nedsläckt genom Baghdads gränser som är markerade med en stor bild av Saddam Hussein och text på arabiska och engelska ”Välkommen åter”. Inne på tåget så stod en del av oss, mina föräldrar och mina systrar fick sittplatser när konditorn kom och förbjöd alla soldater från att sitta på stolarna ”Alla sitt platser är reserverade endast för civila och familjer, som soldat få du sitta på golvet eller stå, man åker i alla fall gratis”.

Det var omkring noll till minus fem grader kyla där ute, men inne på tåget så var det rena bastun. Alla skrek efter luft, alla beordrade soldaterna om att öppna dörrarna för att få lite luft. Då och då öppnades dörren, det kom en smula luft genom vagnen tills det kom en återkommande röst som stönade och bad om att stänga dörren. Den rösten var för den tidigare nämnda soldaten som låg skadat i stationen. Nu ligger han just i ingången mellan två dörrar som öppnas då och då för att tillfredställa resenärernas önskemål.

Varje gång hördes det bombningar där ute så stannade tåget några minuter, ibland lite längre tid. Min pappa misstänkte att förarna höll på att svart sälja bränsle till bränsle smugglare. Det nät blixtrade till där ute i himlen då och då medan tåget fortsatte rolla långsamt och tyst norr ut mot Mousel. I mörkret och värmen alla satt tysta och lyssnade, väntade och bad till en osynlig gud sedan sov. Soldaterna satt tysta, man hörde dom ibland tala viskande om vart dom skulle och vilken enhet hör dom till. Dom förbannade gudlösa soldater bad aldrig till någon gud, Gud bara som vet vad kommer att hända oss tack vare dom förbannade soldaterna.

Långt bort vid horisonten såg vi första strimmor av ljust. Det hade redan gått 10 timmars resa och vi befann oss någon stans som vi inte viste om vi var nära eller är det långt kvar. Ingen sol syntes till än och dimman låg tungt över allt där ute som om en övre makt ville skydda oss, eller så försökte vi förstå detta som ett tecken. I krigs tider så alla söker efter tecken från något högre makt och försöka tolka det men ingen reflekterar efter logiken. Att åka i ett fullpackat tåg med soldater är ingen som tänkte på, att åka tåg över huvud taget, att ha en väska som är full med pengar och guld, att finnas till där, att be fast man vet att man aldrig kommer att bli hörd är saker som ingen tänkte på, alla sökte efter tecknen och tolkningar och blundade för det mest uppenbara.

Vid 12 tiden kom vi fram till Mousel tågstation. Resan tog 16 slitsamma timmar. Alla var nästan färdigsvimmade när soldaterna började lyfta sina tunga last på axlarna och rygg. Vi kämpade fram mellan alla andra resenärer som vill ut i det friska luft efter 16 timmars sardin resa. Väl på perrongen blev vi välkomnade av en öronbedövande explosion i ett nära område av stationen. Alla sprang åt alla håll och plötsligt var stationen nästan tom. Jag lyfte upp min mjölpåse och gick.

//Bassam Elias den 19 januari 1991

Andra bloggar om: Irak, krig, 1991, Bassam Elias, Baghdad

Flykten från Baghdad och kampen om tågplatser

Sent på eftermiddag fick min pappa och morbrorn tag på en bil för att vi skulle fly Baghdad. Min pappa och morbrorn satt frame i bilden bredvid föraren och alla vi andra satt bak i last utrymme. Det var ganska kallt så vi fick ta på en massa filt och täcke för att inte frysa ihäll på väg till centrala tåg stationen i Baghdad.

På vägen till stationen försökte kolla genom det tjocka täcket som täcker lastutrymme på Baghdads gator. Det kändes för första gången som om det är något band mellan mig och Baghdad håller på att gå förlorad och ett löfte håller på att brytas. Mina tankar gick så här ”Baghdad jag lämnar dig som alla andra kämpar mot elden, Baghdad förstår du att jag inte vill lämna dig, men jag måste, Må Gud skydda dig min första och största kärlek”.

Bilen gick så snabbt den kunde genom Baghdads tomma gator. Hela vägen hemifrån fram till centralstationen kunde man knappt se några bilar som körde så snabbt dom kunde med nedsläckta ljus. Väl framme vid stationen så var den ett hav av människor blandade med ett annat hav av soldater. Det talas om att närliggande bussterminal hade blivit bombat för någon minut sedan och att det var rena blodbad.

Inne i stationen och eftersom min pappa var chefen för olycksenheten där så trotts att det var nära omöjligt att få tag på några tågbiljetter till Mousel så min pappa lyckads fixa fram några biljetter som skulle räcka alla. Inne i station hallen låg och stod soldaterna över allt. Det talades om att alla värnpliktiga skulle infinna sig på sina respektive enheter senaste tre dagar efter första krigsdagen. Jag såg tre soldater står runt en liggande soldat som var skadat. Han hade bandage på hela sitt högre ben. Han försökte sova med det smärtade och hans vänner försökte lugna ner honom smat snackade tyst mellan varandra.

Vi fick stå där närmare fyra timmar innan kom signalen på att tåget skulle åka från spår 2. Hela människohavet började röra på sig. Alla försökte hinna fram, det är omöjligt att tåget skulle räcka till alla. Men vi var lugna, vi trodde det iallafall, vi hade biljetter och vi har våra platser reserverade. Tre långa tåg hade stannat på spår 2, 3 och 4. Man behövde gå en runda för att komma till spår 4. När min pappa sökte efter det vagnnumret som står på biljetterna upptäckte vi hur vi hade blivit lurade med dom dyra biljetterna. Ingen vagn som skulle åka hade det här numret. Det handlade bara om att ta din plats på tåget och först till kvarn som gällde.

Min pappa, mina syskon och jag försökte tränga oss fram mellan soldat havet som klistrade sin över allt på tåget och utanför tåget. Innan vi får plats allihopa inne på tåget kom rykten om att det tåget som står på spår 4 skulle åka. Loppet började, en del försökte gå den stora rundan för att komma till tåget, soldaterna var smartare, dom sprang över spåret och hoppade in bara, jag hängde med över spåret med min stora mjölpåse för att hinna reservera några platser åt mina systrar. Jag trängde mig mellan soldaterna och fick tag på fyra stolar, tänkte jag att min mamma och pappa skulle få sitta och jag och mina syskon skulle turas på dom andra två. Innan min familj kommer fram gick rykten igen på att tåget på spår 3 skulle åka snart, o.s.v. Vi delade på oss för att försäkra att vi har plats på båda tågen. Vid 20:45 började tåget röra på sig då sprang mina syskon och hoppade i medan tåget rollade.

//Bassam Elias
Den 19 januari 1991

Andra bloggar om: Irak, Krig, USA, 1991, Bassam Elias, Soldater

Krigets tredje dag "Flykt dagen"

Natten var väldigt hård, ingen kunde sova eller ens berätta om något. Det blev bara några små skrik av mina systrar varje gång det smällde för hårt. När det smällde kunde jag också se min mammas ögon var vidöppna och riktade mot taket, hon hade ont i magen hela natten. Jag låg under täcket, det kändes säkert och varmt men ljuset av blixtrande himmel tog sig genom plastskyddet på fönstret och gardinerna och trängde sig då och då genom täcket. Det kändes också små skakningar på markytan men som tur så fick jag sova i sängen bredvid min pappa. Min andra bror sov på min mammas säng medan dom andra fick ligga på golvet en bredvid varann.

Vi gick ur rummet så fort det grydde och höll koll på våra grannar mitt emot oss. Av okänd anledning så all vår uppmärksamhet var riktad till deras köksfönster väntande på att se ett livstecken där borta på andra sidan. När det var tyst så var det rätt tyst så här tydigt, vi såg att två av grannarna åkte sina bilar förbi våra och i bilarna satt hela familjer. En efter en fokuserade vi oss mer på att följa vår grannes kök. Varje gång blev det tyst gick tungt i luften mistankar om att området hade blivit evakuerat och vi hade blivit bort glömda för att vi var i skyddsrummet. Övningar om evakuering pågick flera månader innan och det sades att armen skulle ordna färdmedel för att utrymma alla drabbade områden ifall det skulle bli massförstörelsevapenkrig. Grunden för alla misstanker fanns i luften, och efter lång väntan på att något liv skulle dyka upp i grannens fönster fick min syra nog och undrade om dom hade lämnat oss och flydde iväg bara, vi alla satt tysta och åt vår frukost ”stekta grönsaker med bröd och te”. Någon kort stund senare som kändes som en hel evighet såg min andra syrra skuggan som rör sig i andra sidan fönstret. Hon nästan skrek ” där är dom.

Min morbror Salem kommer några timmar senare. Han undrade om när ska vi åka iväg? Min pappa sa för första gången att vi ska åka idag, till Sinjar där vi hade min farfars hus. Plötsligt blev det liv i hela huset. Saker måste packas och pengar som måste döljas, maten som måste tas med så mycket som vi orkar och mycket annat som jag inte viste vad det var. Min pappa och morbror gick till stora gatan och hoppades att få tag på en taxi till vilket pris helst. Gatorna var tomma och hoppet om att få en taxi var lika med noll.

Jag ville inte åka därifrån, jag ville helt enkelt inte… Det skulle vara väldigt svårt att leva om några dagar, jag förstod nästan det men ville inte skiljas åka långt bort från min älskling. Det kändes lite mesig att åka till säkerheten och lämna henne här uppleva det mest hemska. Det talades att om några dagar när mat och vatten skulle ta slut hos folk så kommer det å att bli plundringshögtid för dom flesta som kan ta till våld. Men hon då, hon kan väl inte klara sig så här, och var skulle jag vara när hon skulle behöva mig?

Nu har dom fått tag på en bil Backup, nu ska vi åka…

//Bassam Elias
den 18 jan 1991

Andra bloggar om: Krig, Kärlek, Baghdad, Irak, Bassam Elias

Den andra natten i Baghdad

Vi var alldeles utmattade av gårdagens natt. Alla ville sova men ingen kunde riktigt sova. Elen försvann redan ett par timmar efter att bombningarna hade börjat. Så allt vad min mamma hade lagrat i kylskåpet kommer att rutna snart om vi inte äter upp det. Vi åt på dagen lite mat och försökte vara så mycket som möjligt med grannarna som är kvar, det kändes tryggare att vara tillsammans med en annan just då. Jag tänker så, ju större antal människor desto större chans har man för att klara sig av en bomb om vi skulle bli bombade på grund av kropparna som kommer att hindra alla sönderslagna delar av bomben och husen.

Vädret var molnig och alla tolkade det som ett tecken från Gud att han har lagt sitt molntäcke över Baghdad för att skydda den. Bombningarna under dagen varade kort och sedan blev det alldeles tyst över Baghdad och man hörde bara några exploderande ljud hit och dit av luftförsvaret. Min stora syster som kom på besök med sin man hon verkade väldigt trött, jag har aldrig sett henne så här. Hon började tala med min pappa om att vi självklart skulle lämna huset och åka till min farfars hus i Sinjar norra Irak ”Det är inget att vänta på här, allting kommer att gå under”. Min mamma och mina systrar slutade inte sina korta besök hus grannarna. Dom som är kvar talade alla om att dom ska stanna kvar. Dom som hade rest, reste utan att säga något, vi märkte att dom hade försvunnit bara på morgonen och gatan var väldigt tyst när det inte bombades alltså.

Denna natt åt vi middag ganska tidigt, det var inte ens kl. 18 när vi skulle in igen i skyddsrummet. All slags behållare fylldes med vatten, grytor, skålar och muggar, vi visste att vattnet kommer att försvinna också vilken stund som helst. Jag tänkte på mina framtida toa besök utan vatten, det var väldigt pinsamt så jag vågade inte fråga mina föräldrar om det. Bombningarna började blir tätare och våldsammare så vi alla gjorde vår sista toa besök innan vi går in i rummet för att låsa dörren. Vi tog med oss förstås all lagrade vatten i ena hörnan och ganska mycket bröd. Min pappa berättade att vi inte behöver vara rädda för bombningar för att dom bombningar som vi hör är redan exploderade bombar och ingen fara med dom och den bomben som kommer att träffa oss vi kommer inte ens att höra det. Det kändes någon aning bättre nu men jag tänkte på om bomben hamnade snett hur en av grannarna då vårt hus kommer att rasa och vi kommer att bli klämda och skadade. Vi jag frågade inte min pappa om det, jag vet att han försökte lugna ner min mamma som började redan få ont i magen.

Jag la mig nära min pappa och försökte sova genom att lägga täcket på huvudet. Det snackades lite viskande hit och dit mellan mina systrar och mamman men jag orkade inte lyssna mer. Alla mina bröder var ljudlösa och hörde en av mina systrar tala om att min yngre bror var rädd och viskade för honom att det inget att vara rädd över och han måste försöka sova. Nu måste jag sova, och om vi kommer att vakna imorgon så kommer jag försöka säga till (H) att jag älskar henne.

//B. Elias

Andra bloggar om: Baghdad, Irak, kärlek, krig, Bassam Elias

Krigets andra natt i Baghdad

Vi var alldeles utmattade av gårdagens natt. Alla ville sova men ingen kunde riktigt sova. Elen försvann redan ett par timmar efter att bombningarna hade börjat. Så allt vad min mamma hade lagrat i kylskåpet kommer att rutna snart om vi inte äter upp det. Vi åt på dagen lite mat och försökte vara så mycket som möjligt med grannarna som är kvar, det kändes tryggare att vara tillsammans med en annan just då. Jag tänker så, ju större antal människor desto större chans har man för att klara sig av en bomb om vi skulle bli bombade på grund av kropparna som kommer att hindra alla sönderslagna delar av bomben och husen.

Vädret var molnig och alla tolkade det som ett tecken från Gud att han har lagt sitt molntäcke över Baghdad för att skydda den. Bombningarna under dagen varade kort och sedan blev det alldeles tyst över Baghdad och man hörde bara några exploderande ljud hit och dit av luftförsvaret. Min stora syster som kom på besök med sin man hon verkade väldigt trött, jag har aldrig sett henne så här. Hon började tala med min pappa om att vi självklart skulle lämna huset och åka till min farfars hus i Sinjar norra Irak ”Det är inget att vänta på här, allting kommer att gå under”. Min mamma och mina systrar slutade inte sina korta besök hus grannarna. Dom som är kvar talade alla om att dom ska stanna kvar. Dom som hade rest, reste utan att säga något, vi märkte att dom hade försvunnit bara på morgonen och gatan var väldigt tyst när det inte bombades alltså.

Denna natt åt vi middag ganska tidigt, det var inte ens kl. 18 när vi skulle in igen i skyddsrummet. All slags behållare fylldes med vatten, grytor, skålar och muggar, vi visste att vattnet kommer att försvinna också vilken stund som helst. Jag tänkte på mina framtida toa besök utan vatten, det var väldigt pinsamt så jag vågade inte fråga mina föräldrar om det. Bombningarna började blir tätare och våldsammare så vi alla gjorde vår sista toa besök innan vi går in i rummet för att låsa dörren. Vi tog med oss förstås all lagrade vatten i ena hörnan och ganska mycket bröd. Min pappa berättade att vi inte behöver vara rädda för bombningar för att dom bombningar som vi hör är redan exploderade bombar och ingen fara med dom och den bomben som kommer att träffa oss vi kommer inte ens att höra det. Det kändes någon aning bättre nu men jag tänkte på om bomben hamnade snett hur en av grannarna då vårt hus kommer att rasa och vi kommer att bli klämda och skadade. Vi jag frågade inte min pappa om det, jag vet att han försökte lugna ner min mamma som började redan få ont i magen.

Jag la mig nära min pappa och försökte sova genom att lägga täcket på huvudet. Det snackades lite viskande hit och dit mellan mina systrar och mamman men jag orkade inte lyssna mer. Alla mina bröder var ljudlösa och hörde en av mina systrar tala om att min yngre bror var rädd och viskade för honom att det inget att vara rädd över och han måste försöka sova. Nu måste jag sova, och om vi kommer att vakna imorgon så kommer jag försöka säga till (H) att jag älskar henne.

//B. Elias

Andra bloggar om: Baghdad, Irak, kärlek, krig, Bassam Elias

Kriget har börjat "igen"

Idag, kl. 02:30 började kriget. Jag sov i mitt rum i andra våningen och som vanligt så jag hörde inget innan min stora syster kom och väckte mig. Jag vaknade och det var alldeles mörkt i hela huset. Min syster Iman viskade tyst att kriget har börjat och vi måste ner i skyddsrummet. Skyddsrummet är mina föräldrars sovrum som vi gjorde om enligt det som vi fick lära oss i skolan för att skydda oss mot kemikaliska vapen. Jag drog gardinen och kollade och såg att det blixtar märkliga nät i himlen, som om alla stjärnorna i himlen lyser och släcks samtidigt.

Min syster hjälpte mig för att gå i mörkret ner för trappan och inne till skyddsrummet. Vi låg en bredvid den andra och stängde dörren och väntade på det som jag inte kände till. Min mamma fick ont i magen och ville gå å toa, min pappa varnade henne på att hon inte fick öppna dörren med tanke på risken om Baghdad hade blivit bombat med kemikaliska vapen. Jag låg i samma säng bredvid min pappa vid fönstret. Vi hade förstås tätat över fönstret med plast som skydd för att förhindra att luft utifrån skulle komma in.

Jag, min mamma och pappa samt sex av mina syskon låg vi inne i rummet tills det började ljusna. Det slutade aldrig med bombningar förrän det blev lite ljusare där ute. När det var väl ljust där ute min mamma gick upp och ville öppna dörren för att gå på toa. Jag frågade min pappa, hur vi kan veta om Baghdad hade blivit bombat med kemikaliska vapen eller inte. Min pappa svarade inte och lät min mamma gå på sin toa besök.

Vi fem på morgonen kom Saddams tal på radion. Vi försökte lyssna och tänkte kanske krigsplanen kan lokalisera vår radio och bomba oss men vågade inte säga det till min pappa för att han såg orolig ut. Något nytt kommer aldrig med Saddams tal, men min pappa blev glad över att höra honom och däremot blev jag också glad utan att veta anledningen. Jag gick upp ovan på våra hus högsta tak och försökte kolla vart hamnade hela nattens bombningar. Allting såg som hade det alltid varit. Jag gick ner och ut med min familj för att kolla hur det var med grannarna.

Gud vad glad jag blev av att se henne (H), jag tackar Gud verkligen för att ha skyddat henne hela natten långt. Grannarna kommer överens om att inte lämna sina hus än och stanna kvar tills det löser sig kanske. Min pappa höll med och vi kommer att sova här ikväll också.

//Bassam Elias

Andra bloggar om: Krig, Kärlek, irak, baghdad, Kuwait, USA, Familj, Bassam Elias

Kriget har börjat nu

Idag, kl. 02:30 började kriget. Jag sov i mitt rum i andra våningen och som vanligt så jag hörde inget innan min stora syster kom och väckte mig. Jag vaknade och det var alldeles mörkt i hela huset. Min syster Iman viskade tyst att kriget har börjat och vi måste ner i skyddsrummet. Skyddsrummet är mina föräldrars sovrum som vi gjorde om enligt det som vi fick lära oss i skolan för att skydda oss mot kemikaliska vapen. Jag drog gardinen och kollade och såg att det blixtar märkliga nät i himlen, som om alla stjärnorna i himlen lyser och släcks samtidigt.

Min syster hjälpte mig för att gå i mörkret ner för trappan och inne till skyddsrummet. Vi låg en bredvid den andra och stängde dörren och väntade på det som jag inte kände till. Min mamma fick ont i magen och ville gå å toa, min pappa varnade henne på att hon inte fick öppna dörren med tanke på risken om Baghdad hade blivit bombat med kemikaliska vapen. Jag låg i samma säng bredvid min pappa vid fönstret. Vi hade förstås tätat över fönstret med plast som skydd för att förhindra att luft utifrån skulle komma in.

Jag, min mamma och pappa samt sex av mina syskon låg vi inne i rummet tills det började ljusna. Det slutade aldrig med bombningar förrän det blev lite ljusare där ute. När det var väl ljust där ute min mamma gick upp och ville öppna dörren för att gå på toa. Jag frågade min pappa, hur vi kan veta om Baghdad hade blivit bombat med kemikaliska vapen eller inte. Min pappa svarade inte och lät min mamma gå på sin toa besök.

Vi fem på morgonen kom Saddams tal på radion. Vi försökte lyssna och tänkte kanske krigsplanen kan lokalisera vår radio och bomba oss men vågade inte säga det till min pappa för att han såg orolig ut. Något nytt kommer aldrig med Saddams tal, men min pappa blev glad över att höra honom och däremot blev jag också glad utan att veta anledningen. Jag gick upp ovan på våra hus högsta tak och försökte kolla vart hamnade hela nattens bombningar. Allting såg som hade det alltid varit. Jag gick ner och ut med min familj för att kolla hur det var med grannarna.

Gud vad glad jag blev av att se henne (H), jag tackar Gud verkligen för att ha skyddat henne hela natten långt. Grannarna kommer överens om att inte lämna sina hus än och stanna kvar tills det löser sig kanske. Min pappa höll med och vi kommer att sova här ikväll också.

//Bassam Elias

Andra bloggar om: Krig, Kärlek, irak, baghdad, Kuwait, USA, Familj, Bassam Elias