Det första som jag tänker på när jag tänker på mitt första liv är ett gammalt hus långt bort från all civilisation, mitt i en industri område. Nära en jätte kyrkogård som aldrig tog slut hur långt man än gick och en civilflygplats på stenkast avstånd från dr vi bodde.
Nää, det riktiga första minnet från mitt tidigare liv är när vi bodde i en liten lägenhet i centrala Baghdad och framför oss passerade långtradare lastat med stridvagnar och glada stora soldater som kastade godis på oss (när vi var barn) och vi sprang fram och tillbacks för att plocka deras godis.
Nix..Nix.. Det allra första minnet som jag har är när jag vaknade en morgon och gick ut och såg att dom höll på att asfaltera gatan där vi bodde i den lilla lägenheten (Det såg en jätte palats då i mina ögon). Det var några väldiga bilar som gick fram och tillbacks tills hela gatan var plågat.
Öh .. be om ursäkt .. sista gången.. Det alldeles allra första minnet som jag har av mitt tidigare liv är faktiskt mörkt, det var en natt, det var en gång i september månaden, och det var början av höst i Baghdad och den varma luften hade börjat kallna om nätterna. Jag blev väkt av mina föräldrar mitt i natten och såg att mitt i mörkret alla springer fram och tillbaks i vår lilla lägenhet. Mina stora systrar väcker mina små syskon och mina föräldrar som två skräckslagna kaniner försöker få upp oss alla. Sedan sprang alla ner för trappan i huset och rakt över gatan till en stor snickare verkstad. På vägen ditt och medan vi passerar gatan lyfte jag upp blicken uppe mot himlen och såg det som inte går att sudda ur minnet längre, går inte att föreställa, och går inte att återskapa i tid och rum. Vi tog skydd där inne i denna stora verkstad, lukten av blött trä klistrar sig fortfarande fast i mitt minne och återkallar stunden varje gång jag känner den tränger sig in i näsan och där genom in i huvudet och inne i tiden.
//Bassam Elias
Andra bloggar om: Saddam, Irak, Baghdad, barndom, Krig
Bassam Elias
Jag har placerat min blogg i
Södertälje på bloggkartan.se
